Exa har nu fattats oss i lite över två månader, och det har varit så fruktansvärt tufft. Sorgen efter en så älskad familjemedlem har varit förtvivlade i sina stunder, men man hittar till slut sätt att andas vidare på - även om det många gånger har känts totalt omöjligt. Exa var en hund med en stor personlighet, och alla småsaker hon gjorde i vardagen har lämnat stora tomrum. Det är en himla tur egentligen att vi hade två redan, för Lexi som har varit kvar har varit dragkraften i familjen. Hon måste fortfarande ut på sina promenader, hon måste få aktiveras och hon måste få kräva sin uppmärksamhet. Det har bara varit att bita ihop och tvinga sig själv att hålla sig samman - för Lexis skull. Naturligtvis har hon också sörjt tillsammans med oss, det har varit en stor omställning för hennes del att helt plötsligt vara utan hennes stora, trygga stöttepelare i livet. Hennes extramamma som har fostrat och älskat denna lilla krabat sen hon var åtta veckor gammal är inte med oss längre, och det har märkts på Lexi att det har varit förvirrande. Nu är det hennes uppgift att ta hand om familjen och vakta flocken. Det är inte förrän nu som hon börjar landa riktigt i den rollen, och även där gör hon stora framsteg hela tiden. Hon är ung ännu, och har mycket kvar att lära, men jag ser så mycket av Exas beteende och klokhet i henne och det känns så himla bra. 
 
Det är inte bara oss som det har varit otroligt jobbigt för - även min familj har naturligtvis haft det tungt med Exas bortgång. Exa var ju egentligen min mors hund, men eftersom dom har fortsatt att bo utomlands efter att jag flyttat tillbaka till Sverige så föll det sig naturligt att Exa skulle få leva ut sina dagar i de stora gröna skogar hon alltid älskat. Nu när de är hemma över sommaren så är det stora huset hemma helt tomt. För första gången på 24 år är det ingen hund som bor där. Ingen som väcker en på morgonen, som ivrigt vill ut på den dagliga skogspromenaden eller som säger till när någon kommer på besök. Så när min mor ringer mig med gråten i halsen och ber om att få komma och hämta Lexi en vecka innan vi egentligen ska åka upp så är svaret självklart. Jag vet smärtan och tomrummet av att inte ha en hund omkring sig, och jag vet att Lexi älskar min mor och huset i Sundsvall. 
 
Så tidigare ikväll så kom min mor, min syster och hennes pojkvän ner från Sundsvall för att hämta Lexi. Vi passade på att bjuda på tacos och skratta massor innan de rullade uppöver igen. Visst hatar jag att vara ifrån min lilla räcerråtta, men ibland finns det någon som behöver min käraste ägodel mer än mig. 
 
Tidigare inlägg