Jag åker inte tåg särskilt ofta kan jag påstå, mest för att jag är bekväm och har bil, men också för att jag lättare får panikattacker bland många okända människor, och för att jag blir så fruktansvärt åksjuk. Det sistnämnda har varit ett riktigt problem idag, för jag är nämligen påväg till Sundsvall, min kära mor, syster och vovvarna (har sån hund-abstinens efter 12 timmar). Min lilla mor bröt nyckelbenet i maj ifjol och har haft enorma problem med smärta i både nyckelben och nacke, så nu när hon är hemma i Sverige igen så passar jag på att hjälpa henne med så mycket jag kan. Redan innan jag for iväg till pendeln imorse så var jag illamående, vilket bara stressade mig ännu mer med en lång resa framför mig. Jag brukar alltid ta åksjuketabletter (Postafen) ungefär en timme innan jag ska åka, och tugga sönder tuggummina (Calma) under hela resan, det brukar hjälpa en hel del. Men att åka baklänges in till Stockholm Central var inte direkt en hit. Att titta ner på mobilen likt 9 utav 10 av mina medpassagerare funkar absolut inte, och att titta ut på buskarna som flyger förbi är likamed hypnos, ungefär.