Det här med att må dåligt
Hittade detta i mitt utkast som jag skrev för en tid sedan. Det har varit tufft, jag har inte kunnat prata och jag har fortfarande dagar när mörkret är totalt omslutande. Jag klarade inte av att fortsätta skriva på den texten då, just för att mina ögon tårades alldeles för mycket när jag tänkte på honom och hur mycket han betyder för mig, hur mycket han har gjort för mig. Det blev överväldigande att försöka sammanfatta i ord hur han har påverkat mig och mitt mående, så jag slutande helt enkelt att skriva. Fast det säger kanske allt, egentligen. Han är mitt allt.
"Om bara några dagar har det gått tre och ett halvt år sedan mitt liv förändrades så radikalt. Tiden innan dess känns som ett helt annat liv, som att det inte var jag som levde då. Allt är så annorlunda nu. Jag är en dyster person idag. Jag pratar inte lika mycket som jag gjorde förut, jag söker mig hellre undan än tar kontakt med nya människor och jag gör aldrig längre saker som jag förr älskade. Det är ingenting som jag egentligen har tänkt på, utan det är bara så det har blivit. Min värld täcktes av ett mörkt, mörkt moln, och det hänger fortfarande tungt. Skillnaden nu är att ibland så spricker det upp litegrann, och jag kan se en skymt av en framtid. Inte den ljusa framtid jag hade förr, men fortfarande en liten chans till lycka. Lycka är ett tungt ord. Får jag vara lycklig? Kan jag vara lycklig? Jag tvivlar på svaren. Det här med tid... Det har gått nästan ett år sedan jag sökte hjälp på riktigt. Sedan jag motvilligt accepterade och gav med mig, även fast jag egentligen bara ville tyna bort i mitt mörker, för att slutligen försvinna helt. Men jag har en familj. Jag har en familj som betyder så mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva i ord, och för dem skulle jag göra vadsomhelst. Till och med söka hjälp. Så så fick det bli.
Så en gång när det sprack upp så skymtade han till lite extra tydligt."