Okej. Livet är jäkligt tufft. Det är något som jag har konstaterat efter alla dessa år. Jag har tagit många beslut - några bra, många dåliga, men det är väl det som livet består utav? Ändå känns det som ett återkommande ämne som jag skriver om, att livet är tufft och jag orkar knappt igenom dag efter dag. Vad är det jag gör fel? Jag försöker verkligen. Jag försöker att ställa allt till rätta, jag försöker att ta vara på mig själv, jag försöker att leva livet inom ramarna och det som är acceptabelt, men vad jag än gör så blir det fel. Jag trodde jag var påväg ut ur skiten, men det tog inte lång tid förrän jag halkade och föll hela vägen ner igen. Jag är så fruktansvärt trött på livet. Trött på allt som har med det att göra. Jag finner verkligen inte glädje i något nuförtiden. Min gitarr står dammig och oanvänd i ett hörn, min kamera har inte lämnat väskan på månader, och mina böcker väntar fortfarande otåligt på att få bli lästa. Det är ett under att jag ens har energi till att duscha, för jag vill egentligen inte, jag bryr mig inte det minsta. 

För ett par månader sedan så kom jag till en punkt där jag hade kraften och viljan att börja skriva igen. Skriva ner alla mina tankar som tar över allt det jag är, och på så vis lätta lite på trycket. Jag är inte där längre. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag tänker. Men jag tror att vad som ligger så djupt rotat inom mig är ilska. Ilska över att inte vara tillräcklig. Att veta att jag försöker så hårt jag kan men jag når aldrig riktigt fram. I slutändan så är jag ensam. Så fruktansvärt ensam.