Jag snubblade över Daniel Adams-Ray nya album, Innan vi suddas ut, häromdagen och tänkte rekommendera den till alla som saknat riktigt bra svensk musik. Han lyckas så otroligt bra med att kombinera snäll och nästan lugnande musik med riktigt hårda och uppriktiga texter. Har lyssnat på det här albumet under mina kvällspromenader de senaste kvällarna och jag får en klump i halsen av alla personliga och politiska budskap i svensk musik nuförtiden. Det gör mig så fruktansvärt förbannad att man låter landet gå utför i den fart det gör, medan många sitter hemma och inte har en jävla susning om vad som egentligen pågår. Jag kan bara tacka mina underbara föräldrar dag ut och dag in för att dom bestämde sig för att ta sitt pick och pack och flytta utomlands.

Nu sitter jag här nästan 6 år senare och gissar på att chanserna att jag någonsin kommer flytta tillbaka till Sverige ligger på runt 5%. Visst, jag är jäkligt stolt över att vara svensk - vi har trots allt mycket bra och det skulle jag aldrig förneka, men vi har också mycket som jag skäms över (då hänvisar jag framförallt till när talangfulla artister såsom Timbuktu känner ett behov av att försvara sin kärlek till vårat land genom tal såsom detta). Det har gått på tok för jävla långt.