Efter de orden så tog det slut med plats, och jag lade undan tidningen. Jag fortsatte att tänka på min tidiga morgon, och det väcker fortfarande känslor om otrygghet. Sedan rånet i Boracay har jag haft det svårt att känna mig riktigt trygg, och att vara ensam mitt i natten gör det inte lättare. Det var -15 grader när vi kom fram till stationen, ungefär 25 minuter innan mitt tåg skulle gå. Vi småpratade en stund innan jag tackade för mig och stegade iväg mot entrén. Väl innanför så synade jag vänthallen snabbt, och räknade till fyra orakade män. En sov, en kräktes i ett hörn, och de andra två stirrade bara på mig. Jag satte mig ner på den enda lediga raden, och tittade på klockan ovanför oss. Mannen bakom mig alternerade mellan att gargla och spy, och att mumla något ourskiljbart. Jag var så fruktansvärt nervös, och rädd. Jag satt redo med 112 inknappat på telefonen, och redo att sprinta om de kom för nära. Jag kan ta vara på mig själv, jag kan ta vara på mig själv, jag kan ta vara på mig själv. Händer något så kan jag ta vara på mig själv.

När klockan slog 04.00 så gjorde jag mig i ordning att gå ut och invänta mitt tåg istället. Jag tittade upp för att försäkra mig om att det var spår 3 jag hade sett innan, men så hade en ny avgångstid poppat upp, 04.35. Mitt hjärta sjönk. Klockan tickade, men inte fort nog. Dörren öppnades, och jag hoppades att en nykter människa skulle komma in för att vänta på sitt tåg. Han var inte nykter. Om något ännu högljuddare än de andra. Min hals knöt sig lite till. Han slår sig ner bredvid de andra, och en konversation om någon bekant i Söråker drog igång. Han på hörnet drog upp tröjan och började klia på stora, blodiga sår. Jag var ganska äcklad, och bestört. Tio minuter senare sitter jag fortfarande med telefonen i högsta hugg, när en utav dom kommer upp till mig. 'Har du växel för en tia?' Frågar han, och ler med de få tänder han hade. 'Eh jaa.. Jag har några mynt,' sa jag och räckte han försiktigt två femmor. 'Tack' säger han, 'jag måste på toa'. Och går sedan därifrån. Jag överlevde, ingenting hände, var min första reaktion.

Ungefär 15 minuter innan mitt tåg skulle ankomma så hör jag att dörren till entrén öppnas åter igen. Låt det vara någon "normal", tänker jag och skiner upp när jag ser att det är en väktare som kommer in genom dörren. Allt blir bra tillslut. Men min den tanken försvann fort när jag bedrövat ser hur han går ett varv runt vänthallen, slänger en blick åt de onyktra, och försvinner sedan ut igen. Jag är ensam. Va? Det finns skyltar på väggen som förbjuder ett antal saker såsom alkohol, men han ignorerar allt. Kanske är dom vana vid det. Kanske låter de fullisarna hålla sig undan kylan på centralstationen mitt i natten. Det är ju trots allt kallt. Och det är natt, ingen är ju här. Förutom lilla skräckslagna jag.

När mitt tåg äntligen ankommer så står jag på perrongen, och tårarna rinner sakta. Det är kallt och det gör ont.  Varför vet jag inte, jag känner mig löjlig. Ingenting hände ju, jag är okej. Men jag är inte trygg, jag vill bara gå på tåget och vara ensam. Jag vill sova en liten stund och låta mig föras iväg från Sundsvalls tågstation. För jag har haft tillräckligt med fullgubbar för inatt.