Har inte bloggat på ett tag, antar att livet kröp sig nära och krävde plats. Så jäkla mycket har hänt det senaste året, först nu när jag loggade in såg jag ett utkast som började "Mycket har hänt sen sist, och det är egentligen lite jobbigt. Men det känns ganska bra ändå. Jag är numera hemlös…". Och jag antar att jag var det under en tid, men det var inte lika seriöst som det låter. Jag flyttade ifrån min nu föredetta, och bodde då hos olika vänner under ett par månader tills livet beslutade sig för att ge mig lite andrum. Eller kanske så var det så att livet legat så tätt inpå mig så länge att jag helt enkelt behövde en riktig käftsmäll för att vakna upp och börja ta tillvara på det jag fortfarande hade kvar. 

När jag tänker på mitt liv så ser jag inga raka linjer. Det är verkligen krångel krokar till höger och vänster som ligger likt maskar i en burk över och under och mellan varandra. När jag var yngre och gick i skolan i Kina, då var livet ganska rakt, tyckte jag. Jag bodde med min familj, jag gick till skolan varje dag, och största bekymren var vem som hade gjort matte läxan eller vilken film som gick på bio. Det fanns struktur. Nu är saker och ting inte riktigt lika enkla, och det förstår jag. Jag har nått det stadiet i livet där jag ska alltså 'växa upp' och ta ansvar, men jag har verkligen inte tagit den enkla vägen dit. 

En tanke slog mig idag. En väldigt skrämmande, men väldigt sann tanke. Mitt liv ändrades ganska dramatiskt i juni 2012. Det är nu december 2013. Det har alltså gått 18 månader. 18 långa jävla månader som jag varit nere i skiten och krupit på mina bara knän. 18 månader av en isande dimma runtom mig, där jag inte riktigt har varit närvarande. 18 månader där mitt liv har legat på is, för att jag inte orkat med. Kan man verkligen leva såhär? Har jag levt under dessa 18 månader? Svaret är att det är jäkligt tveksamt. Fysiskt sett ja, jag har levt, även om mitt hjärta har många gånger har velat ge upp på grund utav all smärta och mina lungor har känts fientliga mot konceptet med att andas. Men inuti har jag varit i en koma. Inte en sån där behaglig paltkoma där farmors soffa får komma till undsättning, utan en sån där dödlig koma där chanserna att komma tillbaka till ytan igen har varit knappt befintliga. Ingenting har varit viktigt under dessa månader. Den ena bortkastade och förnekade egenskap efter den andra har satt min självförtroende i botten, och jag kommer alltid att prioritera allt och alla före mig själv och mitt eget välbefinnande. Det är enklare så, att fokusera på att andra ska må så bra som dom bara kan, medan jag faller ihop. Bokstavligen talat, gång på gång. 

Jag tar det från början. Inte så mycket för att alla ska kunna läsa, utan mer för att jag ska kunna skriva ner alla jävla tankar runt dessa 18 månader. Kunna avsluta dom kapitlen, och börja en helt ny bok med 2014. Det är någonting jag verkligen behöver. 

Boracay. 

11e juni 2012 landade vi, jag och 12 andra, i Boracay, Filippinerna för våran student resa. Checkade in på våra två strandhus och var redo för 8 dagar av hejdlöst firande av att äntligen vara klara med high school. Finns fortfarande så otroligt mycket som är oklart runt vad som egentligen hände den där första natten, men vi blev bestulna. Någon gång under natten när vi låg och sov så bröt sig någon eller några in genom fönstret i mitt sovrum, och stal diverse saker i vårar hus. En killes ipad, en annans dator. Min rumskompis dator, samt allt jag ägde. Min dator, kamera, hårddisk, plånbok, telefon, sminkväska, pennor och böcker, kläder - allt. Det som satte sina värsta spår var att de även tog det guldhalsband som jag fick av min dåvarande pojkvän, som dessutom hängde runt min hals. Tanken på att någon helt främmande kommit så pass nära min hals och rört mig gör mig illamående och jag kan känna en attack på inkommande. Andas. Dom stal alltså allt jag hade med mig, förutom ett objektiv till min kamera, mitt bankkort och mitt pass, som jag hade gömt bakom det lilla kassaskåpet i garderoben (som naturligtvis var trasigt). Det är fortfarande många frågetecken runt saker som hände, personer involverade, och såklart den oerhört korrupta polisen på Boracay, men det är inga detaljer som jag orkar fundera en längre stund över. Resten av resan spenderades rejält onykter, kan jag säga. Jag var helt förstörd.

Egentligen förstår jag inte riktigt varför. Visst jag har aldrig tappat något förut. Någon tog min plånbok ur min väska på en tågstation i Shanghai, men det var ingen större förlust. Materiella ting. Det borde inte ha orsakat en sån stark reaktion från mig. Ändå så var det en stor del av mig om stals den natten, även om jag inte har en aning om vad exakt. Att dom tog halsbandet var jobbigt. Att dom tog både min dator och hårddisk med alla bilder jag tagit under de 5 åren jag spenderat i Kina var oerhört jobbigt. Men jag förstår fortfarande inte varför mitt liv helt plötsligt var helt uppochner vänt, varför jag bröt ihop och kände mig så fruktansvärt värdelös när jag ville ut och springa och en sko var försvunnen (senare hittad under sängen). Jag har försökt att inte tänka så mycket på varför, utan har mer accepterat att det hände, att inte behöva förstå utan ta hand om det som fanns kvar. För jag vet att om ställer jag frågan varför jag ändrades så, så kommer hjälplösheten när jag inte har ett svar. Så jag håller mig ifrån. 

Efter Boracay så åkte jag hem. Hem till Kina först, sen hem till Sundsvall. Min familj var där, min pojkvän var där, men ändå så var det något som inte kändes rätt. Allt kändes så oerhört fel och jag ville helst bara sova dag och natt. Planen var att jag och min pojkvän skulle flytta till Lund i 6 månader då han skulle studera som utbytesstudent där, och jag behövde bo i Sverige under 6 månader av olika anledningar. Det gjorde vi, och jag träffade några underbara människor under denna tid, varav min körskolelärare Anette, två härliga killar Rusty och Geoffrey, och många, många fler. Jag borde inte ha varit så tom. 

Australien. 

Efter denna tid i Lund så var det dags att flytta tillsammans med min pojkvän till Australien. Han pluggade redan här i Sydney, och jag skulle börja den linje jag blivit accepterad till i mars. Tänkte att nu skulle jag äntligen kunna få lite ro, och börja om på nytt, i en ny stad och med mannen jag älskade dessutom. Så enormt fel jag hade.

I början var allt underbart. Vi hittade en fin tvåa i Randwick som vi flyttade in i i februari. Jag trivdes relativt bra i skolan, kurserna var annorlunda och spännande och jag träffade nya vänner. Kurserna jag gillade mest var de där jag fick fota och arbeta i studion, men fann även de lite mer filosofiska kurserna, som påminde mycket om TOK (Theory of Knowledge) i high school, väldigt intressanta. I slutet av mars, början av april ungefär, var när allt började gå nerför. Jag vantrivdes så fruktansvärt i Sydney. Med skolan, i våran lägenhet, med min pojkvän. Jag sov mindre och mindre, till den grad att jag satt vaken tills klockan var 7 på morgonen, och jag hade klass vid 9-tiden. När det kom till helgen valde jag att stanna kvar i lägenheten och bara sova, medan pojkvännen for för att hälsa på sina föräldrar som bor en timme söderut. Jag drack mycket, sov lite och mådde allmänt vedervärdigt under en längre period. Tänkte att det är såhär det får bli, jag får skylla mig själv som satt mig i den här situationen. 

Men allt gott varar inte länge. Det var dags för mig att borda nästa plan tillbaka till Sydney.