Jobbiga saker.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga ibland. Jag vet att något är fel, men jag vet inte riktigt vad som är fel. Jag har en känsla, ett ord kanske, men jag kan inte få ihop det till något sammanhängande som låter vettigt. Ibland så är livet helt enkelt bara jobbigt. Det är inget mer med det. Men det måste ju nån gång ta slut, eller hur? Det kan inte alltid vara jobbigt. Allt kan fan inte vara jobbigt hela tiden. Det finns roliga saker här i livet, det vet jag. Det finns solresor till Cypern med världens bästa familj, det finns kalla vintrar med snö och julafton, det finns hundar som Exa, och Annie, och Qantas. Det finns underbara småsyskon som jag saknar mer än allt i världen, det finns mannagrynsgröt och det finns klimpvälling. Farmor finns, och morfar finns, och farfar, och morbröder och alla släktingar, världens sötaste kusiner finns, och hästar finns. Musik finns. Det säger nog allt. Michael finns. Mamma och Pappa finns. Och det är det som jag tvingar mig själv att tänka på just när allt är så jäkla jobbigt och jag vill bara gå och lägga mig och sova i flera dagar. Låta disken vara. Ge fan i att dra undan gardinerna. Ha alla lampor släckta och det enda som låter är Fatty som febrilt letar efter mat hon gömt och glömt. Men det funkar inte. Människor litar på att jag ska visa mig på ett ställe vid en tidpunkt, leende. Som om allt vore bra. Jag måste faktiskt ta mig ur sängen och göra något vettigt med mig själv.
Dom senaste sex månaderna har varit pest och pina. Hade jag kunnat sova hela den tiden och allting som hänt var som bortblåst så skulle jag ha gjort det, många gånger om. Jag känner inte igen mig själv. Minsta lilla rörelse, minsta lilla ord som blir fel och jag får panik. Jag får enorma ångestattacker och vet inte vart jag ska ta vägen. Men det är ju inte jag! Det ska inte vara såhär. Inte på grund utav en dum resa med dumma människor och dumma saker som gör en nervös och ledsen och dumma löften som bryts. Inte på grund utav en jävla massa mil mellan mig och alla de jag bryr mig om. Det eldar bara på, det gör ingenting enklare. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen för allt är så fruktansvärt jobbigt, och det är då jag sätter musiken på högsta volym och försvinner bort under brännande, rinnande vatten. Jag brände mig häromdagen så mycket att det blödde, men det kände jag inte. Nånting är riktigt, jävla fel.
Det är nu jag ska vara stark, va? När allting går emot mig och jag vill bara försvinna iväg för ett tag. Stå på mig och visa att fan, jag är oslagbar. Men det är inte så lätt. Det är så oerhört jobbigt och svårt och jag vill bara inte. Jag vill inte prata om saker hit och dit, det betyder ingenting för mig just nu. Jag vill inte prata om vad som har hänt den senaste veckan, jag har inte riktigt hängt med ändå. Jag orkar bara inte. Så sluta fråga. Men inte fan ska man ha en sån attityd i dagens samhälle, jag är ju bara 18 år, vart fick jag rätten ifrån att gnälla och tro att livet är svårt? Har ju inte ens levt halva mitt, så jag kan ju knappast ha varit med om nånting viktigt. Kolla här, jag kan inte ens skriva några hundra ord utan att känna mig helt jävla slutkörd. Ögonen rinner, det började när jag skrev om Qantas. Jag kan fortfarande inte prata om han. Det går bara inte.
Ärligt talat så vill jag bara hem till mamma och pappa.
Vet du va Amanda?
Du behöver ta kontakt med vårdcentralen om du inte gjort det innan, du behöver få hjälp med din depression o dina ångestattacker.
Det finns bra mediciner som hjälper dig att få lite mer energi till att orka ta dig igenom detta, sen finns det kbt som är bra och framför allt så behöver du få prata med någon som kan hjälpa dig att förstå varför du reagerat som du gör vid vissa tillfällen.
Att vara rädd o nervös för ångestattacker triggar igång nya, tyvärr.
Det är väldigt svårt att ta sig ur en depression själv, be om hjälp nu innan det blir ännu jobbigare för dig.
Kram på dig!