Det har tagit mig nästan en månad att kunna skriva What's left behind: Part II, och det har verkligen inte varit lätt. Att se min psykolog som gång på gång drar upp alla dessa jävla tankar och känslor får min hals att tjockna, och det känns verkligen inte rätt att jag ska vara så oerhört nere efter varje besök. 'Det blir lättare av att prata om det. Forskning har bevisat si. Statistik säger så.' Men alla är inte likadana. All statistik i världen kan få säga detsamma, det kommer ändå inte att ändra det faktum att jag inte tror på att prata om alla Jobbiga Saker som har hänt faktiskt kommer att göra mig frisk. Jag tror bara inte det. Jag har aldrig varit en sådan person som pratar om personliga bekymmer. Känslor. Tankar. Jobbiga Saker. Det kan min Mamma intyga; hon har alltid kunnat prata om allt på denna jord, men när hon försökt prata med mig så är det som hon själv sa häromdagen, "det har varit som att prata med en vägg". Jag älskar min Mamma. Hon är verkligen den bästa kvinnan jag känner. Helt makalös är hon. Så jäkla stark och positiv hela tiden, med en liten (läs: gigantisk) gnutta snålhet och en fruktansvärt sjuk humor. Hon är också väldigt envis och tjurig, och har aldrig någonsin fel. Vi är ganska lika, hon och jag. Jag älskar min Mamma, jag litar på min Mamma, jag avgudar min Mamma, men ändå så har jag inte kunnat öppnat käften och säga vad som varit fel. Alla är vi olika. Och just därför så tror jag inte att det kommer att funka för mig, det här med att prata om Jobbiga Saker för att göra mitt liv enklare. Men jag ger det ett försök. Finns ändå inte så många andra vägar att välja.