Jag läste orden 'En dag.' för inte så längesen, och det fick mig att fundera lite. Vad är det första jag tänker på? Det här. Det är en sång som det lyssnades flitigt på de gånger vi var i Vemdalen, en sång som är så otroligt stark. Jag fyller 19 år i år. Jag är inte speciellt gammal egentligen, men jag känner mig så fruktansvärt gammal och borttappad när jag ser hur stor mina 'små' syskon har blivit, när mina föräldrar inte längre är 33, när husdjur har kommit och gått. Jag har alltid varit jag, men jag har ändå förändrats mycket under de senaste åren. Jag antar att det är det som är att växa upp. Nitton år. Ett år till och jag är inte ens tonåring längre. Hjälp. Då har jag ingenting att luta mig tillbaka mot, jag är inte 'ung och dum' längre, inte på samma sätt. Och det isig är väl lite jobbigt. Värst är nog egentligen att se min gammelmormor, som alltid har varit där som min vän och som jag alltid haft så roligt med, bli äldre och inte lika klar i huvudet. Det är jäkligt jobbigt. För det påminner mig om att livet är skört, det kommer inte hålla föralltid. En dag kommer den tråden också att gå av, och hela livet förändras för dom runtomkring. Jag har haft en otrolig tur i jämförelse med många utav mina kompisar vars mor och farföräldrar inte längre finns på jorden. Jag har farmor och farfar, mormor och morfar. Morbröder och farbröder och kusiner. Jag har dom alla kvar, men dom blir också äldre. Och det är fruktansvärt jobbigt att tänka på, jag blir tjock i halsen och får panik. Panik över att inte bo kvar i Sverige, panik över att jag gjort ett misstag i att lämna det hem där allt jag håller kärt finns. Panik över att få chansen att flytta tillbaka, och inte tagit den.

Men samtidigt så är detta det absolut bästa som min familj och jag någonsin har gjort. Det är en chans som inte många får, och att flytta utomlands har lärt mig så otroligt mycket. Jag kan inte sitta och grubbla över saker som kommer att hända i framtiden, jag måste kunna leva mitt liv, just nu. För det är bara mitt liv som jag kan leva, för det är det enda liv jag har. Den tanken är nog det enda som får mig att må lite bättre igen när jag tänker på all den tid som jag inte spenderar med min familj. Jag är ung, jag har många år kvar att leva, många ställen att resa till, många saker att uppleva. Och det ska jag göra. Sen får vi ta allting som det kommer.